En bild

Volontärhuset i La Hesperia

Så här bor vi, med gemensam toa och dusch längst ned. Hoppas på att slippa magproblem, känns inte lockande att springa en lång bit för att komma till dass. Än så¨länge är det lugnt i alla fall.

Just nu i Quito tillsammans med de andra ungdomarna, har tagit in på Secret Garden, ett enkelt boende, vi har ett 8 bäddsrum. Ett fantastiskt hus, massor av trappor som vindlar sig upp och receptionen högst upp. Därifrån kan man se en hel del av huvudstaden. Ska försöka komma med mera bilder. Imorgon åker vi till Cotopaxi, en nationalpark dit många turister åker.

I dag på förmiddagen gjorde vi en liten hike, Walther gick först med macheten och röjde stigen, det växer ¨så otroligt snabbt. Snabb förgängelse också, rätt som det är rasar något ned med ett brak. Vi såg kolibrier och lite andra fåglar, jag försökte se ormen men lyckades inte. Vi tog en vilopaus och Walther som jobbar på stationen berättade historier om andra volontärer - på spanska. Jag försöker begripa men snappar bara enstaka ord, ibland översätter de andra som har lite mer kläm på spanskan.

Mjolk med mulan

En av arbetsuppgifterna ar att ta ned mjolken, leche, fran La Hesperia ned till byn, med mula. Idag var det min uppgift, och det var en trevlig tripp. Lastad mula med 70 liter mjolk, en plasthink modell stor pa var sida om mulan, traska bakom och piska lite lagom. Inga problem, hon hittade bra och nere i byn togs jag emot av en kvinna och hennes son. De lastade av och sedan fick vi vanta, tiden gick fort tillsammans med dessa glada personer. De tog fram en skrivbok och bad mig skriva mitt namn, hur gammal jag var och allt majligt annat. Om de nu ville lara sig engelska eller bara ha roligt spelar ingen roll, jag hade roligt och tranade spanska! En liten lastbil dok upp och hallde mjolken i deras krukor pa flaket, jag fick ett kvitto och traskade tillbaka.

Det ar ca 400 meters hojdskillnad pa ca 1,5 km, sa det ar ingen lattsam resa. Men mulan var inte allt for ivrig sa vi tog det ganska lugnt uppfor.

Till lunch fick vi soppa med veckans rester, inte alls nagon dalig ide, smakar bra och var matig. Sojabiff (hmmmm) med ris och stekt banan. Frukosten har hittills varit brod, havregryn som man haller varm mjolk pa sa blir det grot, kaffe och banan. Banan tycks vara ett aterkommande tema.

Mat far vi var sin portion som oftast ar ganska stor tycker jag (!) men systemet ar att vi har en extra tallrik dar man kan peta dit det som verkar far mycket. De hungriga hugger in pa det. Innan jag hade forstatt det lamnade jag pasta pa tallriken, och nar Noah och Martin var klara pa att jag inte skulle ata mer hogg de in! Ja, de kastade sig over pastan och delade mellan sig. Smala som pinnar, ater som hastar.

Idag hittade jag temometern, den visade 19,6 grader och 93% luftfuktighet. Eftersom det aterigen regnade pa eftermiddagen jobbade vi med att sandpappra tra som ska malas, under tak alltsa. Snart middag!

Machete!

Japp, da var det dags for forsta arbetsdagen och det blev machete direkt! Ut och roja i kohagarna innanfor stangslet. Sedan rensa ogras i medicinska tradgarden, och macheten passar perfekt till ograsrensning ocksa. Skar loss jorden med den, sedan krafsa loss skrapet med handerna.

Eftermiddagens arbete var att sa fron i gronsakslandet, rensa lite dar ocksa och pa det en del diskning. Det ar en grupp studenter eller forskare har, de blir uppassade, far lite finare mat an vi simpla volontarer och har tagit vart matstalle. Det finns en tydlig irritation fran gruppen, ett vi och ett dom.

I kaket huserar en kock som heter Elsa och nagra medhjalpare. De lagar god mat och skrattar mycket! Till lunch var det soppa, tortillas med bruna bonor med sojakorv (forbaskade vegetarianer) tomat, lok och en kryddig rora med koriander. Hit ska man inte aka om man inte gillar koriander, men jag tror jag kommer att bli helt beroende av den kryddan. Vattenmelon till efterratt fick vi ocksa. Vi kan plocka banan och apelsin nar vi vill.

Igar kvall fick vi se en glodande svamp, mycket udda. Har ingen aning om vad det ar och hur den kan gloda, men det gjorde den i alla fall.

Mina volontar kamrater kommer fran Australien, USA, England och Tyskland. Vi ar endast 7 pers, och flera verkar vara pa vag hem till jul, tur att Lonneke ska stanna.

La Hesperia

Framme! Eftersom det var helgdag Ecuador var det stangt i affarerna, och inget telefonkort att kopa, dessvarre. Men jag far lana en dator har pa stationen, den har inga prickar och sant, sa forsok att tyda i alla fall!

Jag ar glad att vara framme, installerad och allt ser bra ut. Rummet som Lonneca fran Brisbane o jag delar ar riktigt stort, sangen ar skon, har provsovit redan. Lyssnade pa alla ljud fran djuren och regnet som strilade ned hela eftermiddagen, och somnade sa sott.

Bussresan tog 3 timmar fran Quito, lyssnade pa en otroligt engagerad man som pratade om cancer och nat mirakelmedel som han sa smaningom salde. En kvinna som talade engelska och spanska berattade i stora drag.

Vi har hunnit ga runt och titta lite, har odlas gronsaker och frukt av olika slag, jordnotter, yuca = en slags torr potatis som vi kommer att ata mycket har. Kalvar, kor, hons, en asna, allt i ganska liten skala.

Snart vankas middag, ska bli spannande att testa maten har! 

Väckt halv tre - glad!

Ja, nog har jag blivit väckt mitt i natten ett antal gånger, katt som vill ut eller katt som vill in har varit vanligast i modern tid. Men jag brukar aldrig bli speciellt glad, ja kanske nån gång när den nyligen hädangångna Mysan varit borta en längre tid och plötsligt suttit på sovrumsfönstret och jamat. Men i natt blev jag glad, riktigt glad när det knackade på dörren. Min packning, min 12-kilos ryggsäck med nödvändiga attiraljer hade anlänt. Yippie!

Sprang ned med byxorna snabbt pådragna - bakochfram - och där var den! Var så nyvaken och yr att jag först efteråt kom på att jag borde gett lite dricks till den där stackarn som fick köra omkring med folks bagage mitt i natten.

Hittade en bok om Ecuador här på det lilla hotellet, och den sa att Quito har 1,5 miljoner invånare. Patricio la visst på både moms och annat när han sa 3 miljoner, eller så gissade han bara. Men enligt  boken är Quito den näst högst belägna huvudstaden i världen på 2.850 meter över havet. Inte illa!

Quito

Hur är det i Quito?
22 grader varmt, som det tydligen är mest för jämnan här. Ecuador betyder ekvator vilket innebär ett jämnt klimat och lika långa dagar året om.
Människorna verkar vänliga, det lilla jag har hunnit möta dem så här första dagen i detta land. Men de allra flesta pratar en´bart spanska, och det gör ju inte jag - än...

Det ligger vackert med berg runt om, och hus som klättrar uppför bergssidorna. Bussar modell äldre står för en pikant och tydlig doft av avgaser, bilparken däremot mycket yngre.

Det bor ca 3 miljoner här i huvudstaden, i landet ca 14 miljoner och den viktigaste sysselsättningen verkar vara jordbruk, åtminstone enligt Patricio, minst 35% av befolkningen livnär sig på jordbruk.

Går jag ut på gatan slås jag av alla ledningar som hänger från stolparna, det ser ganska vildvuxet och galet ut i en svensks ögon.

Quito firar födelsedag, 476 år gammal är staden, enligt vanligtvis välunderrättad källa = Patricio

Lååång resa

Jag hade mina onda aningar, och de besannandes!
Jag kunde se min bokning av ´resor kvällen före, men det gick inte att checka in. Nå, i god tid på Arlanda så ska det väl ordna sig. Varenda minut av de där två timmarna behövdes!
Kilroy Travel stod för en del av missarna, jag för den andra - jag hade inte koll på att man måste ansöka om ESTA för att komma till USA. Men så är det, där ska man deklarera att man inte tänker spionera eller vara dum på nåt sätt, och betala 14 dollar. Det upptäckte jag i incheckningsdisken, upp med lilla datorn, googla, ansöka, betala - och där tog det stopp. Min adress - Nävertjäl - accepterades inte. Efter en hel del spring och ändring av resorna som Air France fixade, de var inte inlagda sa de(!) var det bara det lilla med överföringen av de 14 dollarna. Bytte betalkort, men det var inte det, det var adressen. Till slut tog jag kontorets adress istället, och det gick igenom. Ensam kvar, alla andra hade gått till gaten, då blev jag godkänd och fick OK på att få resa iväg. Smet före i säkerhetskontrollen, puls ca 172, men jag hann.

Ändrade mobilsvar på väg ut i flygplanet.

Sedan rullade det på, stressigt i Paris på Charle de Gaulle flygplatsen eftersom jag fick byta terminal, men det funkade i alla fall. I Atlanta lugn och ro, fantastisk logistik på en gigantisk flygplats. Jag imponerades av det snabbtåg som gick mellan terminalerna. Där kände jag att det skulle vara kul att besöka USA, på riktigt, någon gång.

Väl framme i Quito fanns givetvis inte mitt bagage. Det tog extremt lång tid att anmäla att ryggsäcken inte kommit fram, och jag var orolig att Patricio, min airport pickup, skulle ha gett upp och åkt därifrån. Sökte efter mitt namn på skyltarna, ingenting. Började prata med en taxichaufför, jag behövde någonstans att sova efter 27 timmar på resa. Vad som helst, tänkte jag, och var på väg att hitta alternativ när han dök upp. Så glad jag blev över att träffa honom!

Tidsomställning, jag gick och la mig och sov vid 01.30 lokal tid, då det var morgon hemma, 07.30. Vaknade med sprängande huvudvärk och alla medikamenter ligger i min packning. Men frukost, ladda mobilen och trådlöst Internet, då kan jag vara glad igen! Tjolahopp!