Vad är trygghet?

Sitter på flygplatsen i Bogota, har just blivit muddrad av deras grönklädda poliser för att få komma in i gaten. Hm, känns väl sådär. Blev godkänd i alla fall, måste vara min ärliga uppsyn, eller att jag är svensk och medelålders tant?

En sån här resa ger anledning att reflektera, och en sak som har slagit mig är det där med tryggheten, att komma tillbaka till La Hesperia har verkligen varit att komma hem efter olika utflykter. Varje resa var mer eller mindre en anspänning, så mycket nytt och okänt varje gång. The Secret Garden i Cotopaxi var också något som kändes tryggt. Avskildheten, rutiner plus att folk pratar engelska känns som viktiga faktorer.

Sitta i en taxi och vara på väg hem känns också tryggt - trots trafiken!

Så här ser det ut hela tiden - trots heldragna streck!

Att komma till flygplatsen som är ren och där fler gringos rör sig känns också tryggt. Falsk trygghet det också, kanske?

Nå, det hände ju en del under tiden jag var i Ecuador. Lonneke, min rumskamrat, lade sin ryggsäck på hatthyllan på väg till Otavalo - sedan var den borta. Med ALLA hennes värdesaker; telefon, pass, pengar, kreditkort.... Hon fick ägna en stund åt att ringa och spärra kort, hitta till polisen och anmäla det hela - men hon tog det med gott mod.

Ett trevligt par från Oklahoma som vi pratade med i Canoa hade promenerat helt ensamma på stranden när några grabbar hoppat fram - "robbed by gunpoint" - som de uttryckte det. De blev skitskraja, såklart, men när vi pratade om det var de enbart glada över att vara i livet.

Dags att gå ombord, Barcelona nästa!

Nyårsfirande

Annorlunda tradition

Ja, så passar jag på att starta min hemresa på självaste nyårsafton, jag traskar ned för berget strax före 6 på morgonen och vet att om allt går planenligt ska jag landa på Arlanda 36 timmar senare. Jag börjar med att ta en delad taxi direkt till flygplatsen i Quito, vilket innebär att jag ser betydligt mer av landskapet än genom de bussfönster jag tidigare försökt speja. Vi passerar några mindre vattenfall, de är inte stora men de är vad de heter: vattnet faller handlöst rätt ned!

Jag börjar fundera över om Ecuadorianerna har körkort, och hur det i så fall går till att få dem - de kör som flåbusar!

Delad taxi innebär att jag har sällskap, som dessutom pratar lite engelska! Perfekt, så får jag veta mer om hur de firar nyår. Ser ju att bilarna kör omkring med dockor, ofta fastspända på fronten, ibland på taket och undrar varför. Jo, man gör de där dockorna, ofta avbildar man en vän som på det viser får lycka det kommande året. Samtidigt symboliserar de det gamla året, för vid tolvslaget eldar man upp dem.

I Quito ordnas det tydligen riktigt stora brasor, om det är av alla dockor eller något annat material förstår jag inte, men tydligen är det spektakulärt.

En annan tradition är att äta tolv vindruvor för att bringa lycka till det kommande året. Något de inte berättar om är seden att klä ut sig så snyggt som herrarna på bilden gjort. De stoppar upp med sig med rejäla kuddar både fram och bak, skämtar och spexar och tigger lite pengar till okänt ändamål.

Har landat i Bogota och har bara ca 24 timmar kvar - till Arlanda alltså. Ciao!

Språk



Planering av veckans jobb

 Ja, som sagt, för 37 år sedan (kan det vara så länge?!) läste jag spanska, första året på gymnasiet. Jag var inte överdrivet engagerad så det fastnade väl inte alltför mycket. Men det finns kanske någonting kvar längt därinne i hjärnvindlingarnas djupa avkrokar?

Första veckan här hajade jag absolut ingenting, inte andra veckan heller mer än att kunna börja hälsa. Säga tack och "de nada" - ungefär "det var inget" när någon tackar dig.

Helgen i Otavalo gav god träning på alla räkneorden, och att hålla på att köpslå gav möjlighet att öva, öva - även om det bara är på små, små bitar i hela det stora språket.

De första två veckorna kunde jag åka smålskjuts på de volontärer som varit här längre och hade mer spanska i sig, men de hade också vänligheten att översätta en del. Sedan åkte de hem, och då blev det mer att försöka klara sig själv, försöka använda de få ord jag kunde och bygga på lite eftersom. Det som är roligt är att inse att det är fullt möjligt att det går att lära sig, (pyttelite och långsamt, men det går!) och visst skulle det vara bra att ha en liten grund - men sedan gäller det mest att kasta sig ut.

Men - att inte vara hemma i språket är helt klart hämmande! Även engelskan kändes väldigt ovan i början, och svårt att komma in i en befintlig grupp och försöka skämta och vara social. Jag uppfattades säkert som både tråkig och asocial - det var så mycket enklare att dra sig tillbaka och backa hem.

Människor vi möter är ju glada över att vi försöker använda deras eget språk, så de hjälper gärna till. Vissa pratar fort, och då blir det jättesvårt, men kan de sakta ned och hjälpa till med kroppsspråket kan det gå hyfsat.

Jag testar på vår arbetsledare Walter, har ju lärt mig att skilja på kock och gris, det förklarade han riktigt bra. Tydligen finns det rätt många ord för gris, och "cochino" är ett av dem - "cocinera" är däremot kock, eller rättare sagt kocka. Jag gav honom anledning att skratta när jag sa fel...

Oss ropar han på så här: "Vamos, chicas!" - "Kom nu tjejer!" säger man chicos är det grabbar. Spanska är egentligen ett rätt logiskt språk, och mycket mindre krångligheter än ex vis franskan.

Men mest har jag tränat engelska, det är där vi möts alla volontärer och backpackers. De flesta kommer ifrån engelsktalande länder, men även tyskar, fransmän, österrikare, litauer - vi pratar engelska med varandra. Helt klart blir jag tryggare med engelskan ju mer jag pratar, och även där får jag hjälp med ord jag inte kan.

Arbetsuppgifter sista veckan

Nyplanterad kaffebuske

Vi har planterat kaffe, och de buskarna kommer att växa ca 18 månader innan det är dags för första skörd. Sedan producerar de i ca 7 år, då man kan kapa ned dem och de börjar växa på nytt. Tyvärr har La Hesperia slut på årets skörd, annars skulle jag köpt hem en del av de ekologiska bönorna.

Jag har varit mjölkbud ett par förmiddagar, ganska lättsam uppgift att schasa mulan och åsnan nerför berget, vänta in mjölkbilen och sedan schasa dem uppför. Det är lite svettigt, men det krävs inte mycket för att bli svettig med den luftfuktighet vi har här. Med tanke på hur mycket jag svettas drickar jag väldigt lite vatten, så mycket kommer nog utifrån.

Vi har satt tangaréfrön i plastpåsar, påfrestande för ryggen för då sitter vi på en stock och gräver jord och fyller påsar direkt från marken. I alla fall när ryggen har uppnått den aktningsvärda åldern av 53 år, verkar mycket lättare för den yngre generationen.

Har också städat "stallet" - det är en mjölkgrop med en mjölkmaskin - och tagit bort allt kobajs efter morgonmjölkningen. Planterat några nya palmer i allén, det måste man nog fylla på med lite eftersom då de trillar ned efter några år. Ogräsrensning i trädgården har vi också hunnit med.

Sista veckan har alltså innehållit ganska lätta arbetsuppgifter, och det är dags att börja packa ihop för hemresan. Intressant och lärorikt, definitivt något jag kan rekommendera till alla som känner sig hågade!

Djurlivet i Ecuador

Ecuador har en otrolig artikedom, både vad gäller växter och djur. Det är så många olika sorters träd att det inte är lönt att försöka lära sig vad de heter.

Alexandra berättar om djuren som finns i våra omgivningar, och visar små ormar som ligger i glasburkar med sprit. De allra flesta är helt ofarliga för oss, det är egentligen bara en art och den dödar de när de ser. Annars finns de där och gör sin uppgift. Vi har alltid stövlar och långbyxor när vi jobbar, men vi ser inte mycket av ormarna.

En av de sista dagarna ringlar en vacker orm över vägen framför fötterna när vi går från maten till volontärhuset. Den är ca 60 cm lång, grön, glänsande, smärt och den snabbar sig in i tryggheten i det tjocka gräset.

En annan dag ser jag något som jag först tror är en fågel, för det stämmer bra med en normal svalas storlek. Men den flyger så underligt, och jag upptäcker att det är en fjäril. Intensivt lysande, nästan neonaktig, ljust blå och den fladdrar fram samma väg som jag går så jag får chans att verkligen beskåda den. Kameran var såklart inte med, men jag hade inte lyckats fånga den i alla fall, utan jag passar på att njuta.

Fåglar finns också i mängder, färgglada, små och stora, rovfåglar som seglar högt upp och spanar, kolibrier som inte är en sort utan det finns många arter av kolibrier, från pyttesmå till litet större.

Fladdermöss finns också i många varianter, tre av dem är vampyrer. De ger sig på däggdjur, och de skjuter in dels något slags smärtstillande, dels ett ämne som gör att blodet inte koagulerar. De kan komma tilbaka varje natt och ta för sig av förrådet, om ingen upptäcker det och kan stoppa blodflödet. Korna och hästarna här råkar ut för sådana bett emellanåt.

Insekter då? Ja, jag hade med mig myggnät och hängde runt sängen, men tog ner det efter ett par veckor eftersom det inte behövdes. Hade med mig myggmedel och använde det när vi var vid kusten, men där fick jag en herrans massa myggbett som kliade! Alexandra påstår att det är ovanligt lite myggor i år för att det är så kallt, volontärerna brukar vara sönderbitna runt anklarna av det de kallar "blackflies". Något som liknar våra "knott" som jag förstår det.

Annandag jul

Annandagen regnade det hela förmiddagen, och jag satt ute under tak med trevliga människor och softade och pratade. Clarine, min nya tyska kompis, 48 år som reser ensam i Sydamerika i 4 månader behövde komma till torrare klimat pga sin reumatism, så hon kollade flygresor och priser. Mestadels är det ju unga man möter så här, mellan 18 och 30, så det var extra roligt att träffa en i princip jämnårig. Vi har lite mer att prata om, andra erfarenheter att dela.

Vid 13 tiden slutade det regna, och då var det att gå antingen barfota eller i gummistövlar, så lerigt blir det på gatorna. Men det känns lite häftigt när geggan mellan tårna är alldeles varm!

Vi nåddes av ett rykte om att alla bussar var fulla och att det inte fanns plats förrän på onsdag. Sanningen var att det är ett bussbolag, där en av bussarna råkade ut för en allvarlig olycka och att de har ställt in alla turer till på onsdag. De körde mer regionalt, låmgfärdsbussar, och vi använder de lokala bussarna, så förhoppningsvis ska vi kunna ta oss tillbaka till La Hesperia som planerat. Jag hann bli lite orolig i alla fall, för jag har inte tillräckligt med kontanter för att tillbringa mer tid här, och bankomat finns inte i Canoa.

Det här blir sista inlägget på ett tag, kommer inte att ha tillgång till Internet resten av veckan. Nyårsafton blir resdag; från La Hesperia till Quito, flyg till Bogota, vänta några timmar, flyg till Barcelona under natten, vänta sex timmar, flyg till Arlanda och landa 1 jan 23.15. Om allt går som det ska, vill säga!

Julfirande i Ecuador

Rudolf är här!

Jovisst firas julen här också, på La Hesperia finns till och med en så här fin ren! Vi åt julmiddag tillsammans med Alexandra (som driver organisationen) och hennes familj samt alla anställda. De är katoliker här, och det plus en annan kultur innebar att det verkade vara självklart att det var Alexandras man, Juan Pablo, som höll välkomsttalet. I detaljer syntes såklart att han inte hade koll på läget, men det var hans roll att vara familjeöverhuvud - och det ifrågasätts inte av någon.

Vi åt empanadas, något som borde varit skinkstek, gult ris, sallad och den där goda kryddmixen de gör. Jag tror de blandar ihop pepparfrukt, lök, tomat, koriander och något syrligt, citron eller lime. Finhackat, både starkt och syrligt, gott helt enkelt!

Sedan tårta och efter det lite rött vin. Kaffe som faktiskt produceras i det här landet dricks däremot väldigt lite. Jag får min dagliga dos till frukost, men sedan inget mer. Jag klarar mig bra med det, men de har ju inte vår "fika-kultur".

Julmiddag, här några av de anställda

Sedan var det dags för julklappsutdelning. Det fanns ett paket var (nej inte till oss volontärer, jag är glad att vi fick vara med!) och Juan Pablo inledde utdelningen. De hade inte rim, utan istället handlade det om "en hemlig vän" där den som skulle vara tomte berättade om den här personens speciella karaktärsdrag. Av det kunde de övriga lista ut vem det gällde, den fick paketet och blev då den som fick berätta om sin "hemliga vän".

Så fortsatte det tills alla hade fått ett paket var. Sedan började de diskutera något som Juan Pablo förklarade: deras egentliga julklapp till personalen är en bussutflykt en dag till kusten då alla får ta med sig sina familjer, och nu försökte de hitta en dag som skulle passa de flesta.

Juan Pablo frågade mig om det var sant att vi hade 6 månaders vinter, hur mycket dagsljus vi har på vintern och på sommaren. Han förklarade för de andra runt bordet, och de gjorde verkligen stora ögon. Vi måste verkligen vara exotiska i deras ögon.

Juldagen

God fortsättning på julhelgen!
Juldagen i Canoa är varm och skön, vågorna rullar in liksom mängder av bilar med männískor som är lediga och vill spendera helgen på stranden. Ja, det blir ju inte överfullt ändå, stranden räcker definitivt till för alla!

Vågorna rullar in

När vi satt och väntade på lunchen - friterade räkor med ris och sallad - på en av de enkla strandrestaurangerna, passade jag på att studera de andra gästerna. De var definitivt annorlunda än de ecuadorianer jag sett tidigare. Dels var de betydligt rundare. De hade en lätt nedlåtande attityd gentemot serveringspersonalen, typ: "är det verkligen ingen sallad till?" En ung flicka, nånstans i tonåren hade lösögonfransar.

När vi gick tillbaka mot vårt hostel talade även de stora, nya bilarna sitt tydliga språk: det finns folk med mycket pengar i Ecuador, likväl som det finns de som är oerhört fattiga.

Det här monstret här hemma i Canoa

Men den här bilen på bilden, den har jag sett flera gånger den korta tid vi varit här, ett under att den håller ihop och faktiskt rullar framåt! Jag associerar till Kuba när jag ser sådana här gamla, gamla bilar.

Strand, fiskebåt, klippor...

Så här ser det ut, nu ska jag gå och ta ett eftermiddagdopp och kolla om det finns några som ger sig på att surfa idag. Det har tydligen varit lite för klena vågor för att det ska vara lönt att hyra bräda enligt de backpackers vi pratat med. Det är definitivt inget för min del, som inte gillar att duscha ens, jag skyller på en traumatisk upplevelse i barndomen och på att jag är född i ett jordtecken.

San Fransicso med machete

Det finns en del leder här runt La Hesperia, med informativa skyltar. En av dem kallas San Fransisco, och med min nyvunna fantastiska spanskakunskap frågar jag Walter; "Porque San Fransisco?" Jag vill veta varför leden heter San Fransisco, men han vet inte, säger att vi ska fråga Alexandra. Lika bra det, jag hade säkert inte förstått i alla fall.

Men det är ändå spännande att märka att det går att lära sig en del nya ord, räkneorden sitter riktigt hyfsat nu efter marknaden och allt prutande där.

Nåväl, den här förmiddagen ska vi "Limbiar San Fransisco" vilket betyder att vi ska rensa leden. Med varsin machete i högsta hugg ger vi oss på växtligheten bredvid och över stigen. Ett drygt tretimmarspass senare har jag upptäckt att det går att använda vänsterhanden också, även om både teknik och styrka är betydligt sämre. Jag har nämligen fått min första blessyr av huggandet: en blåsa på högernäven. Förstår inte varför den kommer nu, har ju varit igång och använt den rätt mycket redan?

Walter slipar macheten innan vi ska ut och jobba

En tanke slog mig, jo, jag hinner låta tankarna vandra en hel del här! Om jag nu använder högra armen och handen så mycket mer, kommer det att vara en mätbar skillnad i omfång på höger och vänster armmuskel?

Hur kommer vikten på hela Ann att ha förändrats på de här veckorna, det är en annan sak jag kan undra lite över. Vi äter väldigt lite fett men väldigt mycket kolhydrater. Lunchen bestod av ris med linser till, plus en sallad: tomat, purjo, morot, majs och koriander. En soppa med cassava i, det som de kallar yuca här. Cassava är väl bara sådär.

Ibland får vi efterrätt, det kan vara stekt banan, en pannkaka och så gör de faktiskt jello. Alltså, de andra volontärerna blev väldigt förvånade över att jag aldrig hade ätit det, nu har jag testat två olika smaker. "No me gusta" dvs jag tycker inte om! Smakar syntetiskt så det räcker till, men de andra blir ju glada när de får min geleklump.

En tusenfoting rullar ihop sig

Julafton på stranden

Canoa, ett relativt litet ställe där man verkar leva av fiske och turism i första hand. 26 grader i skuggen, ett oändligt hav som breder ut sig, långgrund sandstrand som bara fortsätter och fortsätter. Vattnet är både salt och varmt, måste vara nånstans över 25 grader när en badkruka som jag bara njuter av att vara i det salta och varma vattnet.

När vi kom på torsdag kvällen kändes det inte alls så inbjudande, min rumskamrat Lonneke har en förkärlek för att klä sig i kortkort och med rejäl urringning. Den sista bussturen hit, i en buss som var så smutsig att man inte såg ut genom fönstren, hängde en 20-årig kille över henne och dreglade över hennes bröst. Han flirtade hejdlöst med henne och hon verkade enbart förtjust medan jag tyckte det var förtvivlat obekvämt. Vi fick i alla fall hjälp att hitta vårt hostel i mörkret, så det var ju bra.

Vi fick kryssa mellan vattenpölarna på de leriga gatorna, det är ingen beläggning på dem så när det regnar blir det rätt geggigt. Många hus är ju, överallt i det här landet, tämligen eländiga. Rostig eller mossbelupen plåt, grå lecablock, skräpigt... och sen in i ett rum som luktade unket, mögel, med en grand lit säng och inget Internet. Men jag tänkte som så, det är en ny dag imorgon, det kan se annorlunda ut då.

Precis så var det! Det regnade på morgonen men klarnade upp, efter frukost hittade vi ett nytt hostel som känns mycket trivsammare och har trådlöst nät - plus generator! Något som visade sig vara mycket väsentligt eftersom den här byn verkar ha strömlöst mest hela tiden. Några backpackers här hade försökt komma åt nätet i tre dagar på Internetcaféer men inte lyckats pga att det var strömlöst hela tiden. Då känns det extra lyxigt att sitta med sin lilla laptop i knät och kunna KOMMUNICERA! Det är något som jag saknar, något som jag är så bortskämd med att kunna göra hela tiden hemma.

Nåväl, havet är salt och underbart varmt, luften ca 26 grader i skuggen, det friskar i lite i eftermiddagsbrisen från vattnet. Canoa är lugnt, på gränsen till sömnigt. Vi har bokat in oss på en julmiddag ikväll julafton och jag har lyckats växla båda mina 50 dollarssedlar. De är inte så pigga på att ta emot så stora slantar, förmodligen är de rädda för förfalskade sedlar eller också har de bara dåligt med växel.

Summa summarum, när jag dessutom hör att det är ca -25 hemma känns det inte alls fel att vara här. Vi kommer att resa tillbaka på måndag, vi blev mycket bestämt avrådda från att resa på julafton och annandagen, då det är stora resdagar för lokalbefolkningen och innebär att det blir ännu mer trängsel på bussarna.

Samla fröer

På tisdagen ska vi ut för "Buscar semillas" vilket betyder samla fröer. Efter frukost går vi, Lonneke, Walter och jag, uppför berget längs en stig. Walter, som arbetar som förman/arbetsledare för oss volontärer kan bara något enstaka ord engelska. Han pratar spanska, Lonneke kan lite mer än jag och jag läste spanska ett år på gymnasiet - för 35 år sedan.
Det innebär att det blir sparsamt med prat och instruktioner, vi följer med och ser vad som händer, försöker se hur Walter gör och härmar. Vi har alltså ingen aning om hur långt vi ska gå, men det är ända upp, hela vägen upp på toppen. En stigning från de dryga 1300 möh till över 2000 meter. Det har regnat på morgonen, sedan uppehåll men fuktigt, fuktigt och ca 20 grader. Vi går en dryg timme, gissa om jag är svettig!

Sedan är det dags att samla frön som har ramlat ned på marken, vi krafsar runt bland löven och plockar. För min del tar det en stund att se klart eftersom glasögonen immat igen fullständigt.

Det lackar mot jul, och det enda som lackar här är svetten. Men det där med att svettas, det blir som bara ett annat tillstånd. Jag är inte en som brukar svettas så där väldigt ymnigt, men med hög luftfuktighet och fysiskt krävande uppgifter, ja då droppar det till och med från min näsa. Framförallt på förmiddagarna är det ofta lite tyngre arbete, och när det är dags för lunchpaus och att ta av stövlarna är strumporna genomblöta. Men en klar fördel finns med denna fukt: jag behöver inte ens tänka på att smörja in mig!

Guavafrön som ser ut som små musslor, deras höljen och kapseln

På eftermiddagen ska vi så fröerna, vilket innebär att vi sitter med små plastpåsar, fyller dem med jord, i med ett frö och lite jord ovanpå. Sådär håller vi på, det enda som är jobbigt är arbetsställningen. Vi sitter på marken eller på en liten stubbe, och öser upp jord som ligger marken. Min rygg är inte riktigt gjord för det, eller också är jag bara för gammal!

Tangareträdets frön



Kapsel som guavafröna ligger i



Vulkanutbrott

Kontrast mellan stad och landsbygd - ja det är det verkligen. Bara ljuden är så annorlunda, stadens trafik, skällande hundar, människor som pratar och ibland är ganska högljudda. På La Hesperia hör vi regnet som strilar ned, grodor, cikador, fåglar och ibland en duns när något rasar. Naturen bildar en mjuk vägg av ljud, en lugnande bakgrund.

Vi har väldigt lite belysning här på La Hesperia, det blir tidigt mörkt så det är inte mycket att göra på kvällarna. Vi äter middag kl 6, diskar undan och går tillbaka till volontärhuset, det är ca 3-400 meter. Då är det lika bra att borsta tänderna, sedan får man roa sig med att läsa, lyssna på musik och skriva. Nu är vi bara två volontärer kvar här, Lonneke och jag, de andra har åkt hem eller vidare. Noah ska resa 20 dagar till, han fortsatte till Peru. Att de bara orkar, ungdomarna!

Det verkar ha regnat rejält under helgen och en palm har fallit omkull. Med det grunda, lilla rotsystemet och den tunga överbyggnaden är det nästan konstigare att så många står kvar. Vi ägnar hela måndagen åt att handgräva ett dike, pust. Visst, det är i princip stenfritt, men desto mer växtlighet. Som vanligt är det en som går först med macheten och rensar, idag är det Lonneke. Jag kommer efter med en rak hacka så jag fixar dikesväggen samt luckrar upp. Sist kommer Walter och gräver upp jorden. Jag är riktigt trött, både i ryggen och högerarmen som får jobba mest.

Att det växer som det gör är både en välsignelse och förbannelse. Allt växer ju så snabbt, nästan så det hörs, oavsett om det är till nytta eller mer att se som ogräs. Det vi gräver upp ur diket är nedfallna löv, grenar, kvistar och det som har blivit matjord. Varför behövs en kompost här, hela alltihopa är som en stor kompost!

Palm med litet och grunt rotsystem

När vi kom tillbaka efter helgen hade huset stått tomt och det hade regnat mycket. Om det var båda faktorerna som gjorde att vattnet såg ut som kaffe direkt ur kranen vet jag inte, men så här såg det i alla fall ut:

Kaffe eller vatten att tvätta sig i?

När vi nyss har börjat jobba säger Walter att det är ett vulkanutbrott som hörs. Hade han inte sagt det hade jag tagit det för ett flygplan eller möjligen ett åskmuller. Men han har säkert rätt.

Bussar

Resan med buss från Otavalo tillbaka till La Hesperia tog 6 timmar, från halv elva till halv fem, inräknat en snabb lunch på terminalen i Quito vid ett bussbyte. Bussresorna här är värda en viss uppmärksamhet, förutom att den normala taxan tycks vara en dollar per timme ungefär. Ganska humant, eller hur?

De går jämt och ständigt, man kollar aldrig någon tidtabell, utan antingen ställer man sig vid vägen och vinkar, eller går till en busstation där man ser lagom förvirrad ut. Då kommer några inkastare och försöker värva en till just deras buss. På väg från Otavalo fortsatte inkastaren sitt arbete längs vägen, när chauffören saktade in öppnade killen dörren, lutade sig ut och ropade:
"Quito, para Quito, Quito!" På ett ställe måste han ha vetat om några som borde åka med, för där stannade vi och grabben sprang över vägen och jagade dit en mamma med fyra små barn plus några andra. När det tog lång tid blev en farbror i Bermudashatt irriterad och bankade i fönstret med näven.
Quito är en väldigt avlång stad, ca 35 km men inte så bred, inklämd som den ligger mellan bergen. Det innebär att det blir mycket transport, ca 1 timme för att ta sig igenom staden, från norra terminalen till södra för vidare transport mot La Hesperia. Den bussen är redan full när vi har åkt en liten bit, men stannar och tar upp en hel hög till. Jag räknar till ungefär 20 pers som står i gången. I en timme.

Jo, sedan är det ju då alla försäljare som hoppar upp på bussen! De har bröd, chips - både potatis och bananchips - glass, som de förvarar i små kylbagar, skulle jag vara väldigt förtjust i glass skulle jag ändå inte våga, frukt, choklad, skivor, USB-minnen med mera. Ibland är de bara på bussen när den står stilla, ibland åker de med en bit och hoppar sedan av för att - förmodligen - gå över och hoppa på en buss som går tillbaka. Väldigt få handlar av dem, man undrar hur de får det att gå runt.

Plus de där som säljer mirakelmedicin mot cancer, men de kan ta lite mer tid på sig. En höll en glödande föreläsning säkert 20 minuter.

Canoa över jul

Nu har vi varit framme i Canoa, ett litet fiskeläge som även tycks ta emot en del turister, sedan torsdag kväll, lokal tid. Kom fram efter att ha varit på resande fot i åtta timmar, då visade det sig att vårt hostel inte hade trådlöst Internet. Buu. Har sovit där i natt, Lonneke och jag fick dela en grand lit så efter frukost ska jag ge mig ut på jakt efter ett ställe med Internet och egen säng. Även om jag kan ta en del obekvämligheter får det vara någon måtta!

Nu kommer min gröt, så jag ska stoppa i mig den, sedan kan jag uppdatera mera. Tack för alla julhälsningar, förresten!

Jag kommer att korta av min resa med en dryg vecka, lämnar Ecuador på nyårsafton om allt går som det ska. Inga problem, inget fel, känner bara att det räcker med fyra veckor och att hemlängtan är alldeles för stark! Vi höres!

Dags att lämna Otavalo

Nu är det dags att packa ihop från Otavalo i Anderna, 2.666 möh. Jag kommer inte att ha tillgång till Internet förrän i slutet av veckan, så nu får du vackert vänta till julafton. Då planerar Lonneke och jag att dra till kusten, Canoa, och då brukar det finnas tillgång till nät. Då blir det nya uppdateringar, så håll ut!

Att vara backpacker

Ja, nu är jag ju i första hand volontär, jobbar gratis och betalar till och med för att få glädjen att vara där och svettas. Men vi har rätt så mycket fritid, denna vecka fredag till söndag, och vad gör man då? 

Jo, då lämnar man den trygga, fasta punkten La Hesperia, packar sin ryggsäck och drar iväg åt olika håll. Turistar som backpacker helt enkelt, åker långa bussturer och upptäcker andra platser i landet. Som Cotopaxi förra helgen och Otavalo den här helgen.

Utsikt från vårt hostel

Bilden ovan visar en skymt av staden, nej det är inte så värst vackert. Ganska mycket gråa byggnader, skräpigt, tvätt på tork. Väldigt långt från Extreme home makeover över huvud taget i det här landet.

Hostel skulle jag beskriva som mellanting mellan vandrarhem och hotell, nu är vi tre tjejer som delar rum, det finns dusch (med varmvatten!) och toa "i korridoren", frukost, lakan och handdukar ingår. 10 dollar per säng och natt.

Här kan de en aning engelska, eftersom så många av deras boende är engelsktalande. Amerikaner, holländare, kanadensare - folk som drar omkring med sina ryggsäckar mer eller mindre lång tid. Vi fick sällskap med Sarah från Kanada till middagen, hon pluggar till lärare och har haft ett jobb som engekslärare 5 veckor, nu reser hon ett tag och sedan har hon några månader som lärare igen.

Hon kom till Quito för att söka jobb och då bodde hon hos en familj genom "coachsurfing". Det betyder att man erbjuds att sova i soffan hemma hos folk. Sarah hade haft en väldig tur och fått mat och husrum i 1.5 vecka. Det är viktigt med referenser, betonade hon, det är så det fungerar.

Vid middagsbordet fanns alltså Sarah, Kanada, Sejal, GB, Wendy och Marci från USA, Lonneke, Australien och så jag från Sverige. Vi gjorde lite jämförelser och funderade över att vi vet väldigt mycket om politiken i USA och ingenting om hur det ser ut i Kanada. "Alla andra vet mer om USA än amerikanerna" sa Marci.

Det finns goda möjligheter att möta nya människor, att lära mer om andra länder och deras vanor, att se saker från lite annat perspektiv - och att få tid till reflektion. Men, som vi fått påpekat när vi kommit hit - försök vara open-minded. Att försöka kontrollera och styra allting är omöjligt, ofta gäller det att helt enkelt slappna av och åka med. När det är så lyhört att de som har party på innergården hörs vara inne i rummet är det bara att ta fram öronpropparna. Ja, det fungerar!

Quito by night, utsikt från reception/bar/frukostmatsal

Vacker morgon på La Hesperia

När det har regnat hela natten och sedan klarnar upp på morgonsidan kan det bli så här tjusigt, dimslöjor som stiger upp från bergen och dansar omkring. Believe me, det är vackrare i verkligheten!

Walter röjer med macheten

Dags för att plantera träd i regnskogen, äntligen! Hittills har det varit mycket ogräsrensning, men vi har också satt frön till blivande träd i barnkammaren. Men nu alltså, 6 personer som gick iväg efter frukost med tre machetes och tre andra redskap. Vi gick ca en halvtimme, uppför, uppför, tror vi steg ca 400-500 höjdmeter, redan svettig och andfådd.

I en rejält brant nedförsbacke gick vi sedan iväg, en före och röjde med macheten, en kom efter med "the magic hole maker" - tror det heter alvarado eller nåt i den stilen. Vårt uppdrag var att plantera totalt 50 träd på förmiddagen, det låter inte mycket... Varm och solig dag, jag jobbade med Walter, han röjde och satte ner en pinne som markerade var jag skulle göra gropen. Svetten rann konstant från nästippen, och jag är inte den som svettas allra lättast. En klar fördel är att det inte finns någon sten alls, bara lite rötter att forcera, annars fylls ju matjorden på hela tiden. Alla nedfallande växtdelar som förmultnar, om och om igen.

Redskap för att fixa gropen till trädet

 Så här ser alltså redskapen ut som vi gör hål med, man kör ned det som ett spett ungefär, kniper åt först för att sedan hålla isär skaften och lyfta upp jorden, tills gropen är tillräckligt djup. Men det är ju inte färdigt då, utan då är det dags att klättra upp för den där superbranta backen och hämta plantor, bära ut dem i hålen på väg ned och plantera på väg upp.

Bananstock på väg hem

Nåväl, det var svettigt men tog inte allt för lång tid. När uppdraget var avklarat tog vi en omväg hem, förbi en gammal apelsinodling. Det finns en massa olika slags apelsiner, en del är inte speciellt goda, men Walter vet såklart vilka träd som är bra. Han klättrade upp och kastade ned till oss, vi fångade så gott det gick och åt! Frosseri är väl ingen dödssynd när det gäller apelsiner?!

Passade också på att bära hem en bananstock, så det ska finnas till hands. I Fader vår har vi "vårt dagliga bröd, giv oss idag" men jag är övertygad om att i Ecuador är det "våra dagliga bananer, giv oss idag". Vi får dem färska, kokta, stekta, till frukost, lunch och middag, ibland som efterrätt, ibland till huvudrätten.

En reflektion angående mat: efter de där riktigt hårda arbetspassen funderar jag inte så mycket över vad maten smakar, det gäller bara att äta! Hemma sitter i alla fall jag alltid och funderar över hur gott det är på en skala, och vad jag ska göra till middag osv. Nu blir vi utfodrade och är nöjda. Plus en annan sak: Jag mår riktigt riktigt bra av att få jobba med kroppen - som vi är skapta för att göra.

Marknad i Otavalo

Japp, nu har man tagit på sig spenderbyxorna och gått på marknad med HUR mycket som helst! Massor av deras alpacka, sjalar, ponschos, byxor, smycken, mat - you name it! I en otrolig mängd och så billigt... Har väl gjort av med så där 80 dollar idag, dvs närmare 600 kronor, har fått tag på min machete plus massor av mjuka ulliga, gosiga saker som jag gillar. Me like!




Marknad

Här ska säljas!

Människorna här är korta, en del är extremt korta, många är vackra och en hel del verkar utfattiga. Att se en gammal man som sitter på marken, med trasiga smutsiga kläder, ena benet borta, ena ögat förstört - det gör inte mig så glad. Vi åt lunch på en kineskrog, och ungefär hälften av maten blev kvar. Vi bad om "doggy bag" och petade ner maten och kunde sedan ge bort till dem som såg ut att behöva det. Förresten anser jag att vanan att ta med sig mat som blir över, som är helt naturligt i både USA och Australien - det är en vana att ta efter. Varför bara kasta bort när det är riktigt käk?

Den här mannen stod och sov

Gubbarnas ljugarbänk?

Vardagsbilder

Mera bilder från vardagen för volontärerna, först en bild av det så kallade vardagsrummet. Obekvämt, en hård bänk eller några gamla slitna stolar, förutom hängmattan då förstås. Em lampa i taket, det är standard i det här landet, man får vara glad om man hittar fungerande vägguttag. Sänglampor verkar inte vara uppfunnet ännu. Strömmen är dessutom inte fullt pålitlig på landsbygden, den försvann både på onsdag och torsdag kväll. Men pannlampan är ju med!


Vardagsrummet i volontärhuset

  Till vänster står Marcelo, till höger Walter, båda är anställda på La Hesperia. Här har de hamnat i en ovanlig position, i köket! Annars brukar de vara ute och jobba, men vi hade ju finfrämmande ett tag, så det var liksom lite extra då. Walter är vår arbetsledare, han delar ut de olika jobben och förklarar vad vi ska göra.


Marcelo och Walter i köket - hoppsan!

 Utomhuskök också, här är det Noah och Wendy som tar hand om disken. När vi diskar är det rinnande vatten - ouppvärmt - som vi använder, plus en svamp som  man kör ner i ett fast diskmedel och sedan svabbar man runt så det ser rent ut. Men allt dricksvatten kokas!


Här diskar vi efter maten

  Ja, så var det ju mulan då, här traskar hon nerför backen. Den här veckan har det varit så mycket mjölk att vi har fått komplettera med en åsna också. Vet inte varför, men från 70 liter till 114 över en helg, det måste ha kommit till flera kor. Jag funderade över var och hur de kylde och förvarade kvällsmjölkningens produkt. Det enkla svaret var - de mjölkar bara på morgonen. En ´gång per dag alltså. De hade provat att mjölka morgon och kväll, men det bar sig inte.



Mulan med mjölken

La Hesperia

Japp, nu har jag äntligen tillgång till nätet och min egen dator, så nu passar jag på att ladda in en del. Har gett upp det där med det mobila bredbandet, jag har för dålig kompetens för att fixa det tror jag:( Det är nog det som varit mest stressande hittills, att inte kunna använda nätet så mycket som jag skulle vilja.) Men det är någon mening med det också!

Så här ser min sovplats ut, betonggolv, tjock madrass i sängen, myggnätet som jag köpte hemma på Intersport behövs faktiskt inte! Delar rum med Lonneke, hon är 18 o kommer från Brisbane, Australien. Hon ska vara volontär i 5 månader och sedan dra ut och resa i landet.

Utsikt från vår sida av huset, inte så pjåkigt att titta ut på morgonen, eller hur? Fast ärligt talat är inte alla dagar så här soliga. Det är faktiskt regnperiod nu.

Här sitter Noah från USA och spelar på sin ukulele, Lonneke bredvid.

Jaha, varför ska man ha väggar runt badrummet när det alltid är samma temperatur? Ganska festligt att de har kaklat i ett så pass fattigt land, men de behöver inte en massa fuktspärrar och isolering och tjafs.

Ja, det var några interiörer från volontärhuset på La Hesperia. Man kan ju också fundera över hur pass lite vi behöver för att leva, vi går mest i samma smutsiga kläder och kippande gummistövlar. Lyx är att kunna duscha varmt och få känna sig riktigt ren.

Cotopaxi - världens högsta aktiva vulkan

Ett vackert berg, vi såg det först på avstånd från Secret Garden nr 2, ett hostel i närheten av Cotopaxi. Dit kom vi med en transport som tog ca 2 timmar och kostade 5 dollar per person, ca 35 kronor alltså. På lördagen skulle jag gå Waterfall hike med en guide, men han var sen och det började åska så jag satt i ett härligt soffhörn och bara läste. In kom andra backpackers som varit ute och vandrat, plus ställets fyra hundar, två dalmatiner och två taxar.

Alla hundarna var trötta och tog självklart för sig av de mjuka sofforna, var det upptaget såg de till att antingen baxa sig in eller helt enkelt sätta sig i någons knä. Sedan låg de där, blev klappade och bidrog till den avslappnade stämningen. 3.500 m ö h innebar att det faktiskt var ganska svalt och det var riktiga fönster och dörrar, plus en öppen spis som stod för värme och mer trivsel.
Om de hade Internet? Nej, de hade nyligen fått elström. Vi sov i en liten stuga som rymde 8 bäddar i våningssängar, med tjocka filtar och rejäla madrasser. På morgonen var det klart och vi kunde se det vackra berget Cotopaxi. Efter frukost in i en jeep, och då menar jag verkligen jeep, mer traktor än bil och så skumpade vi iväg mot berget. En bra stund senare, minst 1,5 timma, parkerade guiden och vi gick mot en stuga en bit upp.
Svart lavasand blandad med vit snö, brant uppför, vi traskade på men snabbt upptäckte jag att det var riktigt jobbigt. Sejal och jag stannade och vilade, de andra fortsatte som små bergsgetter. Jag räknade stegen, kom till 50 myrsteg, sedan vila. Benen fungerade bra, huvudet var ganska yrt och pumpen - den fick jobba! Trots att vi gick så sakta var jag nära maxpuls gång på gång. Sejal vände ned när hon hade 100-150 meter kvar, hennes huvud värkte för mycket. Jag tog mig upp och inser att jag har slagit personligt höjdrekord, 4.810 möh!

Uppe i stugan fick vi varm choklad, några fortsatte ca 50 meter till uppför, men nu hade dimman/molnen rullat in, så de såg ingenting. Det tog mig ca 1 timme att klättra upp, nerför gick det på 10 minuter. Jag var inte van vid den höga höjden, och kanske det låga blodtrycket påverkar också?

Avocado i huvudet?

Fortfarande ingen ordning med Internet, hoppas pa losning till helgen...

Nej, vi fick inte nagon avocado i huvudet nar vi rensade ogras under det gigantiska avocadotradet, men det dunsade ganska bra under tiden. Samlade i alla fall ihop dem och bar in till koket, hoppas de mognar snart och att vi far ata upp dem. Mums!

Idag har vi haft hart, hart arbete! Hela formiddagen fran 8.30 till 12 med machete. Vi lekte betesrojare, men det var valdigt mycket buskar och hogt, tjockt gras. En rojsag (som mest kranglade) fem volontarer och tva ecuadorianer med machete gav resultat. Bade i form av mycket som blev rojt och i trotthet i svingarmen och framforallt ryggen.

Lite lugnare pa eftermiddagen da vi planterade tangere fron i sma plastpasar. Tangere foundation ar den stiftelse som driver La Hesperia, och tangere ar ett trad med stooora fron! Ska forsoka fa klarhet i vad det kan heta pa svenska.

Far lara mig nytt vardefullt vetande om Australien och USA, deras skolsystem, fula ord, korkort mm av de andra volontarerna.

Alexandra som driver La Hesperia berattde om hur unga flickor har alldeles for snabbt blir gravida. Hon har en 13 arig barnflicka, och Alexandra har haft stranga samtal med Walter och Marcelo om att de absolut inte far rora henne!

Nice weekend!

Har varit ute med mina unga kamrater, 18-22 ar de och lekt backpacker, riktigt trevligt! Ska beratta mer om det nar jag kan anvanda min egen dator, trodde jag skulle kunna losa det ikvall men sa enkelt var det inte! Lite irriterande att inte kunna kommunicera sa mycket jag vill men det ar nog en mening med det ocksa! Ni far ha overseende med att jag inte klarar att svara som jag skulle vilja. Inte ens mobiltelefonen funkar har, den pastar att det inte finns signal. Morr...

Jo, det ar inte 90% luftfuktighet hela tiden, ratt vad det ar lyser solen och da torkar kladerna snabbt! Idag har det inte regnat pa hela dagen, och nu ar kl 17.30 lokal tid. Har stadat i tradbarnkammaren idag pa formiddagen och skordat apelsiner pa eftermiddagen. Det ar ingen barnlek, en fick klattra upp i tradet for att na, och med en lang stang med en liten korg langst ut forsoka kroka fast frukten och dra ned den. De sitter ganska hart! Sejal fran Nottingham skulle ta sig ned fran det fuktiga tradet och kom ned lite val snabbt, det gick bra sa hon skrapade sig bara lite. Och vi hoppas pa farskpressad apelsinjuice till frukost.

Ca 20 grader har nu pa eftermiddagen, jag hor att ni ocksa har ungefar detsamma - fast det var visst nagot annat tecken fore tror jag. Lev val i kylan, drick lite glogg for mig ocksa!

Galet i Quito

Fredag kvàll i Quito, vi ungdomar gick och tog en pizza till middag och strosade sedan tillbaka mot vàrt hostel. Fyrverkerier! Vi knatade givetvis till torget dàr ett sprakande fyrverkeri gavs, fortsatt firande av Ecuador, nationaldag eller vad det nu àr. Stor scen med band som spelade hyllning till landet. Men ocksà ett antal mànniskor med facklor och nàgra banderoller. En motdemonstration, alla àr tydligen inte lika överens om landets förtäfflighet.

Vi tittar och lyssnar men drar oss undan när en hel radda poliser tâgar in med bestämda kliv. De gàr rakt mot demonstranterna. Vi hàller oss pà sidan, men Martin och Isabelle upptäcker nàgot udda pà scenen. Det är presidenten som sjunger med bandet!
Waow, han ser verkligen ut att trivas i rampljuset, med kavaj och en halsduk slängd runt halsen lagom slarvigt. Vi funderar över om nàgon av vàra statsöverhuvuden skulle kunna göra detsamma... Angela Merkel, kanske

Vi gàr vidare och hamnar pà nästa torg, nästa scen, d¨r en dansförestàllning ges. En man i övre medelàldern dansar framför oss och försoker bjuda upp Isabelle, 22 ar, blond, söt - men hon är inte intresserad. Han försöker dà övertyga Sejal, han har vänner som kan lära oss dansa. Nja, han fàr dansa vidare ensam.

Quito är annorlunda, trafiken galen, vackra hus runt stora torget där presidenten har sitt residens, riktigt vackra gamla hus, annars grà slitna hus.
Vârt hostel - en port att bli insläppt genom, vindlande trappor, smala och branta, receptionen högst upp d¨r ocksà bar o restaurang finns. öppet ut givetvis, med utsikt över staden.

Màste upplevas!

En bild

Volontärhuset i La Hesperia

Så här bor vi, med gemensam toa och dusch längst ned. Hoppas på att slippa magproblem, känns inte lockande att springa en lång bit för att komma till dass. Än så¨länge är det lugnt i alla fall.

Just nu i Quito tillsammans med de andra ungdomarna, har tagit in på Secret Garden, ett enkelt boende, vi har ett 8 bäddsrum. Ett fantastiskt hus, massor av trappor som vindlar sig upp och receptionen högst upp. Därifrån kan man se en hel del av huvudstaden. Ska försöka komma med mera bilder. Imorgon åker vi till Cotopaxi, en nationalpark dit många turister åker.

I dag på förmiddagen gjorde vi en liten hike, Walther gick först med macheten och röjde stigen, det växer ¨så otroligt snabbt. Snabb förgängelse också, rätt som det är rasar något ned med ett brak. Vi såg kolibrier och lite andra fåglar, jag försökte se ormen men lyckades inte. Vi tog en vilopaus och Walther som jobbar på stationen berättade historier om andra volontärer - på spanska. Jag försöker begripa men snappar bara enstaka ord, ibland översätter de andra som har lite mer kläm på spanskan.

Mjolk med mulan

En av arbetsuppgifterna ar att ta ned mjolken, leche, fran La Hesperia ned till byn, med mula. Idag var det min uppgift, och det var en trevlig tripp. Lastad mula med 70 liter mjolk, en plasthink modell stor pa var sida om mulan, traska bakom och piska lite lagom. Inga problem, hon hittade bra och nere i byn togs jag emot av en kvinna och hennes son. De lastade av och sedan fick vi vanta, tiden gick fort tillsammans med dessa glada personer. De tog fram en skrivbok och bad mig skriva mitt namn, hur gammal jag var och allt majligt annat. Om de nu ville lara sig engelska eller bara ha roligt spelar ingen roll, jag hade roligt och tranade spanska! En liten lastbil dok upp och hallde mjolken i deras krukor pa flaket, jag fick ett kvitto och traskade tillbaka.

Det ar ca 400 meters hojdskillnad pa ca 1,5 km, sa det ar ingen lattsam resa. Men mulan var inte allt for ivrig sa vi tog det ganska lugnt uppfor.

Till lunch fick vi soppa med veckans rester, inte alls nagon dalig ide, smakar bra och var matig. Sojabiff (hmmmm) med ris och stekt banan. Frukosten har hittills varit brod, havregryn som man haller varm mjolk pa sa blir det grot, kaffe och banan. Banan tycks vara ett aterkommande tema.

Mat far vi var sin portion som oftast ar ganska stor tycker jag (!) men systemet ar att vi har en extra tallrik dar man kan peta dit det som verkar far mycket. De hungriga hugger in pa det. Innan jag hade forstatt det lamnade jag pasta pa tallriken, och nar Noah och Martin var klara pa att jag inte skulle ata mer hogg de in! Ja, de kastade sig over pastan och delade mellan sig. Smala som pinnar, ater som hastar.

Idag hittade jag temometern, den visade 19,6 grader och 93% luftfuktighet. Eftersom det aterigen regnade pa eftermiddagen jobbade vi med att sandpappra tra som ska malas, under tak alltsa. Snart middag!

Machete!

Japp, da var det dags for forsta arbetsdagen och det blev machete direkt! Ut och roja i kohagarna innanfor stangslet. Sedan rensa ogras i medicinska tradgarden, och macheten passar perfekt till ograsrensning ocksa. Skar loss jorden med den, sedan krafsa loss skrapet med handerna.

Eftermiddagens arbete var att sa fron i gronsakslandet, rensa lite dar ocksa och pa det en del diskning. Det ar en grupp studenter eller forskare har, de blir uppassade, far lite finare mat an vi simpla volontarer och har tagit vart matstalle. Det finns en tydlig irritation fran gruppen, ett vi och ett dom.

I kaket huserar en kock som heter Elsa och nagra medhjalpare. De lagar god mat och skrattar mycket! Till lunch var det soppa, tortillas med bruna bonor med sojakorv (forbaskade vegetarianer) tomat, lok och en kryddig rora med koriander. Hit ska man inte aka om man inte gillar koriander, men jag tror jag kommer att bli helt beroende av den kryddan. Vattenmelon till efterratt fick vi ocksa. Vi kan plocka banan och apelsin nar vi vill.

Igar kvall fick vi se en glodande svamp, mycket udda. Har ingen aning om vad det ar och hur den kan gloda, men det gjorde den i alla fall.

Mina volontar kamrater kommer fran Australien, USA, England och Tyskland. Vi ar endast 7 pers, och flera verkar vara pa vag hem till jul, tur att Lonneke ska stanna.

La Hesperia

Framme! Eftersom det var helgdag Ecuador var det stangt i affarerna, och inget telefonkort att kopa, dessvarre. Men jag far lana en dator har pa stationen, den har inga prickar och sant, sa forsok att tyda i alla fall!

Jag ar glad att vara framme, installerad och allt ser bra ut. Rummet som Lonneca fran Brisbane o jag delar ar riktigt stort, sangen ar skon, har provsovit redan. Lyssnade pa alla ljud fran djuren och regnet som strilade ned hela eftermiddagen, och somnade sa sott.

Bussresan tog 3 timmar fran Quito, lyssnade pa en otroligt engagerad man som pratade om cancer och nat mirakelmedel som han sa smaningom salde. En kvinna som talade engelska och spanska berattade i stora drag.

Vi har hunnit ga runt och titta lite, har odlas gronsaker och frukt av olika slag, jordnotter, yuca = en slags torr potatis som vi kommer att ata mycket har. Kalvar, kor, hons, en asna, allt i ganska liten skala.

Snart vankas middag, ska bli spannande att testa maten har! 

Väckt halv tre - glad!

Ja, nog har jag blivit väckt mitt i natten ett antal gånger, katt som vill ut eller katt som vill in har varit vanligast i modern tid. Men jag brukar aldrig bli speciellt glad, ja kanske nån gång när den nyligen hädangångna Mysan varit borta en längre tid och plötsligt suttit på sovrumsfönstret och jamat. Men i natt blev jag glad, riktigt glad när det knackade på dörren. Min packning, min 12-kilos ryggsäck med nödvändiga attiraljer hade anlänt. Yippie!

Sprang ned med byxorna snabbt pådragna - bakochfram - och där var den! Var så nyvaken och yr att jag först efteråt kom på att jag borde gett lite dricks till den där stackarn som fick köra omkring med folks bagage mitt i natten.

Hittade en bok om Ecuador här på det lilla hotellet, och den sa att Quito har 1,5 miljoner invånare. Patricio la visst på både moms och annat när han sa 3 miljoner, eller så gissade han bara. Men enligt  boken är Quito den näst högst belägna huvudstaden i världen på 2.850 meter över havet. Inte illa!

Quito

Hur är det i Quito?
22 grader varmt, som det tydligen är mest för jämnan här. Ecuador betyder ekvator vilket innebär ett jämnt klimat och lika långa dagar året om.
Människorna verkar vänliga, det lilla jag har hunnit möta dem så här första dagen i detta land. Men de allra flesta pratar en´bart spanska, och det gör ju inte jag - än...

Det ligger vackert med berg runt om, och hus som klättrar uppför bergssidorna. Bussar modell äldre står för en pikant och tydlig doft av avgaser, bilparken däremot mycket yngre.

Det bor ca 3 miljoner här i huvudstaden, i landet ca 14 miljoner och den viktigaste sysselsättningen verkar vara jordbruk, åtminstone enligt Patricio, minst 35% av befolkningen livnär sig på jordbruk.

Går jag ut på gatan slås jag av alla ledningar som hänger från stolparna, det ser ganska vildvuxet och galet ut i en svensks ögon.

Quito firar födelsedag, 476 år gammal är staden, enligt vanligtvis välunderrättad källa = Patricio

Lååång resa

Jag hade mina onda aningar, och de besannandes!
Jag kunde se min bokning av ´resor kvällen före, men det gick inte att checka in. Nå, i god tid på Arlanda så ska det väl ordna sig. Varenda minut av de där två timmarna behövdes!
Kilroy Travel stod för en del av missarna, jag för den andra - jag hade inte koll på att man måste ansöka om ESTA för att komma till USA. Men så är det, där ska man deklarera att man inte tänker spionera eller vara dum på nåt sätt, och betala 14 dollar. Det upptäckte jag i incheckningsdisken, upp med lilla datorn, googla, ansöka, betala - och där tog det stopp. Min adress - Nävertjäl - accepterades inte. Efter en hel del spring och ändring av resorna som Air France fixade, de var inte inlagda sa de(!) var det bara det lilla med överföringen av de 14 dollarna. Bytte betalkort, men det var inte det, det var adressen. Till slut tog jag kontorets adress istället, och det gick igenom. Ensam kvar, alla andra hade gått till gaten, då blev jag godkänd och fick OK på att få resa iväg. Smet före i säkerhetskontrollen, puls ca 172, men jag hann.

Ändrade mobilsvar på väg ut i flygplanet.

Sedan rullade det på, stressigt i Paris på Charle de Gaulle flygplatsen eftersom jag fick byta terminal, men det funkade i alla fall. I Atlanta lugn och ro, fantastisk logistik på en gigantisk flygplats. Jag imponerades av det snabbtåg som gick mellan terminalerna. Där kände jag att det skulle vara kul att besöka USA, på riktigt, någon gång.

Väl framme i Quito fanns givetvis inte mitt bagage. Det tog extremt lång tid att anmäla att ryggsäcken inte kommit fram, och jag var orolig att Patricio, min airport pickup, skulle ha gett upp och åkt därifrån. Sökte efter mitt namn på skyltarna, ingenting. Började prata med en taxichaufför, jag behövde någonstans att sova efter 27 timmar på resa. Vad som helst, tänkte jag, och var på väg att hitta alternativ när han dök upp. Så glad jag blev över att träffa honom!

Tidsomställning, jag gick och la mig och sov vid 01.30 lokal tid, då det var morgon hemma, 07.30. Vaknade med sprängande huvudvärk och alla medikamenter ligger i min packning. Men frukost, ladda mobilen och trådlöst Internet, då kan jag vara glad igen! Tjolahopp!