Samla fröer

På tisdagen ska vi ut för "Buscar semillas" vilket betyder samla fröer. Efter frukost går vi, Lonneke, Walter och jag, uppför berget längs en stig. Walter, som arbetar som förman/arbetsledare för oss volontärer kan bara något enstaka ord engelska. Han pratar spanska, Lonneke kan lite mer än jag och jag läste spanska ett år på gymnasiet - för 35 år sedan.
Det innebär att det blir sparsamt med prat och instruktioner, vi följer med och ser vad som händer, försöker se hur Walter gör och härmar. Vi har alltså ingen aning om hur långt vi ska gå, men det är ända upp, hela vägen upp på toppen. En stigning från de dryga 1300 möh till över 2000 meter. Det har regnat på morgonen, sedan uppehåll men fuktigt, fuktigt och ca 20 grader. Vi går en dryg timme, gissa om jag är svettig!

Sedan är det dags att samla frön som har ramlat ned på marken, vi krafsar runt bland löven och plockar. För min del tar det en stund att se klart eftersom glasögonen immat igen fullständigt.

Det lackar mot jul, och det enda som lackar här är svetten. Men det där med att svettas, det blir som bara ett annat tillstånd. Jag är inte en som brukar svettas så där väldigt ymnigt, men med hög luftfuktighet och fysiskt krävande uppgifter, ja då droppar det till och med från min näsa. Framförallt på förmiddagarna är det ofta lite tyngre arbete, och när det är dags för lunchpaus och att ta av stövlarna är strumporna genomblöta. Men en klar fördel finns med denna fukt: jag behöver inte ens tänka på att smörja in mig!

Guavafrön som ser ut som små musslor, deras höljen och kapseln

På eftermiddagen ska vi så fröerna, vilket innebär att vi sitter med små plastpåsar, fyller dem med jord, i med ett frö och lite jord ovanpå. Sådär håller vi på, det enda som är jobbigt är arbetsställningen. Vi sitter på marken eller på en liten stubbe, och öser upp jord som ligger marken. Min rygg är inte riktigt gjord för det, eller också är jag bara för gammal!

Tangareträdets frön



Kapsel som guavafröna ligger i



Vulkanutbrott

Kontrast mellan stad och landsbygd - ja det är det verkligen. Bara ljuden är så annorlunda, stadens trafik, skällande hundar, människor som pratar och ibland är ganska högljudda. På La Hesperia hör vi regnet som strilar ned, grodor, cikador, fåglar och ibland en duns när något rasar. Naturen bildar en mjuk vägg av ljud, en lugnande bakgrund.

Vi har väldigt lite belysning här på La Hesperia, det blir tidigt mörkt så det är inte mycket att göra på kvällarna. Vi äter middag kl 6, diskar undan och går tillbaka till volontärhuset, det är ca 3-400 meter. Då är det lika bra att borsta tänderna, sedan får man roa sig med att läsa, lyssna på musik och skriva. Nu är vi bara två volontärer kvar här, Lonneke och jag, de andra har åkt hem eller vidare. Noah ska resa 20 dagar till, han fortsatte till Peru. Att de bara orkar, ungdomarna!

Det verkar ha regnat rejält under helgen och en palm har fallit omkull. Med det grunda, lilla rotsystemet och den tunga överbyggnaden är det nästan konstigare att så många står kvar. Vi ägnar hela måndagen åt att handgräva ett dike, pust. Visst, det är i princip stenfritt, men desto mer växtlighet. Som vanligt är det en som går först med macheten och rensar, idag är det Lonneke. Jag kommer efter med en rak hacka så jag fixar dikesväggen samt luckrar upp. Sist kommer Walter och gräver upp jorden. Jag är riktigt trött, både i ryggen och högerarmen som får jobba mest.

Att det växer som det gör är både en välsignelse och förbannelse. Allt växer ju så snabbt, nästan så det hörs, oavsett om det är till nytta eller mer att se som ogräs. Det vi gräver upp ur diket är nedfallna löv, grenar, kvistar och det som har blivit matjord. Varför behövs en kompost här, hela alltihopa är som en stor kompost!

Palm med litet och grunt rotsystem

När vi kom tillbaka efter helgen hade huset stått tomt och det hade regnat mycket. Om det var båda faktorerna som gjorde att vattnet såg ut som kaffe direkt ur kranen vet jag inte, men så här såg det i alla fall ut:

Kaffe eller vatten att tvätta sig i?

När vi nyss har börjat jobba säger Walter att det är ett vulkanutbrott som hörs. Hade han inte sagt det hade jag tagit det för ett flygplan eller möjligen ett åskmuller. Men han har säkert rätt.

Bussar

Resan med buss från Otavalo tillbaka till La Hesperia tog 6 timmar, från halv elva till halv fem, inräknat en snabb lunch på terminalen i Quito vid ett bussbyte. Bussresorna här är värda en viss uppmärksamhet, förutom att den normala taxan tycks vara en dollar per timme ungefär. Ganska humant, eller hur?

De går jämt och ständigt, man kollar aldrig någon tidtabell, utan antingen ställer man sig vid vägen och vinkar, eller går till en busstation där man ser lagom förvirrad ut. Då kommer några inkastare och försöker värva en till just deras buss. På väg från Otavalo fortsatte inkastaren sitt arbete längs vägen, när chauffören saktade in öppnade killen dörren, lutade sig ut och ropade:
"Quito, para Quito, Quito!" På ett ställe måste han ha vetat om några som borde åka med, för där stannade vi och grabben sprang över vägen och jagade dit en mamma med fyra små barn plus några andra. När det tog lång tid blev en farbror i Bermudashatt irriterad och bankade i fönstret med näven.
Quito är en väldigt avlång stad, ca 35 km men inte så bred, inklämd som den ligger mellan bergen. Det innebär att det blir mycket transport, ca 1 timme för att ta sig igenom staden, från norra terminalen till södra för vidare transport mot La Hesperia. Den bussen är redan full när vi har åkt en liten bit, men stannar och tar upp en hel hög till. Jag räknar till ungefär 20 pers som står i gången. I en timme.

Jo, sedan är det ju då alla försäljare som hoppar upp på bussen! De har bröd, chips - både potatis och bananchips - glass, som de förvarar i små kylbagar, skulle jag vara väldigt förtjust i glass skulle jag ändå inte våga, frukt, choklad, skivor, USB-minnen med mera. Ibland är de bara på bussen när den står stilla, ibland åker de med en bit och hoppar sedan av för att - förmodligen - gå över och hoppa på en buss som går tillbaka. Väldigt få handlar av dem, man undrar hur de får det att gå runt.

Plus de där som säljer mirakelmedicin mot cancer, men de kan ta lite mer tid på sig. En höll en glödande föreläsning säkert 20 minuter.

Canoa över jul

Nu har vi varit framme i Canoa, ett litet fiskeläge som även tycks ta emot en del turister, sedan torsdag kväll, lokal tid. Kom fram efter att ha varit på resande fot i åtta timmar, då visade det sig att vårt hostel inte hade trådlöst Internet. Buu. Har sovit där i natt, Lonneke och jag fick dela en grand lit så efter frukost ska jag ge mig ut på jakt efter ett ställe med Internet och egen säng. Även om jag kan ta en del obekvämligheter får det vara någon måtta!

Nu kommer min gröt, så jag ska stoppa i mig den, sedan kan jag uppdatera mera. Tack för alla julhälsningar, förresten!

Jag kommer att korta av min resa med en dryg vecka, lämnar Ecuador på nyårsafton om allt går som det ska. Inga problem, inget fel, känner bara att det räcker med fyra veckor och att hemlängtan är alldeles för stark! Vi höres!

Dags att lämna Otavalo

Nu är det dags att packa ihop från Otavalo i Anderna, 2.666 möh. Jag kommer inte att ha tillgång till Internet förrän i slutet av veckan, så nu får du vackert vänta till julafton. Då planerar Lonneke och jag att dra till kusten, Canoa, och då brukar det finnas tillgång till nät. Då blir det nya uppdateringar, så håll ut!

Att vara backpacker

Ja, nu är jag ju i första hand volontär, jobbar gratis och betalar till och med för att få glädjen att vara där och svettas. Men vi har rätt så mycket fritid, denna vecka fredag till söndag, och vad gör man då? 

Jo, då lämnar man den trygga, fasta punkten La Hesperia, packar sin ryggsäck och drar iväg åt olika håll. Turistar som backpacker helt enkelt, åker långa bussturer och upptäcker andra platser i landet. Som Cotopaxi förra helgen och Otavalo den här helgen.

Utsikt från vårt hostel

Bilden ovan visar en skymt av staden, nej det är inte så värst vackert. Ganska mycket gråa byggnader, skräpigt, tvätt på tork. Väldigt långt från Extreme home makeover över huvud taget i det här landet.

Hostel skulle jag beskriva som mellanting mellan vandrarhem och hotell, nu är vi tre tjejer som delar rum, det finns dusch (med varmvatten!) och toa "i korridoren", frukost, lakan och handdukar ingår. 10 dollar per säng och natt.

Här kan de en aning engelska, eftersom så många av deras boende är engelsktalande. Amerikaner, holländare, kanadensare - folk som drar omkring med sina ryggsäckar mer eller mindre lång tid. Vi fick sällskap med Sarah från Kanada till middagen, hon pluggar till lärare och har haft ett jobb som engekslärare 5 veckor, nu reser hon ett tag och sedan har hon några månader som lärare igen.

Hon kom till Quito för att söka jobb och då bodde hon hos en familj genom "coachsurfing". Det betyder att man erbjuds att sova i soffan hemma hos folk. Sarah hade haft en väldig tur och fått mat och husrum i 1.5 vecka. Det är viktigt med referenser, betonade hon, det är så det fungerar.

Vid middagsbordet fanns alltså Sarah, Kanada, Sejal, GB, Wendy och Marci från USA, Lonneke, Australien och så jag från Sverige. Vi gjorde lite jämförelser och funderade över att vi vet väldigt mycket om politiken i USA och ingenting om hur det ser ut i Kanada. "Alla andra vet mer om USA än amerikanerna" sa Marci.

Det finns goda möjligheter att möta nya människor, att lära mer om andra länder och deras vanor, att se saker från lite annat perspektiv - och att få tid till reflektion. Men, som vi fått påpekat när vi kommit hit - försök vara open-minded. Att försöka kontrollera och styra allting är omöjligt, ofta gäller det att helt enkelt slappna av och åka med. När det är så lyhört att de som har party på innergården hörs vara inne i rummet är det bara att ta fram öronpropparna. Ja, det fungerar!

Quito by night, utsikt från reception/bar/frukostmatsal

Vacker morgon på La Hesperia

När det har regnat hela natten och sedan klarnar upp på morgonsidan kan det bli så här tjusigt, dimslöjor som stiger upp från bergen och dansar omkring. Believe me, det är vackrare i verkligheten!

Walter röjer med macheten

Dags för att plantera träd i regnskogen, äntligen! Hittills har det varit mycket ogräsrensning, men vi har också satt frön till blivande träd i barnkammaren. Men nu alltså, 6 personer som gick iväg efter frukost med tre machetes och tre andra redskap. Vi gick ca en halvtimme, uppför, uppför, tror vi steg ca 400-500 höjdmeter, redan svettig och andfådd.

I en rejält brant nedförsbacke gick vi sedan iväg, en före och röjde med macheten, en kom efter med "the magic hole maker" - tror det heter alvarado eller nåt i den stilen. Vårt uppdrag var att plantera totalt 50 träd på förmiddagen, det låter inte mycket... Varm och solig dag, jag jobbade med Walter, han röjde och satte ner en pinne som markerade var jag skulle göra gropen. Svetten rann konstant från nästippen, och jag är inte den som svettas allra lättast. En klar fördel är att det inte finns någon sten alls, bara lite rötter att forcera, annars fylls ju matjorden på hela tiden. Alla nedfallande växtdelar som förmultnar, om och om igen.

Redskap för att fixa gropen till trädet

 Så här ser alltså redskapen ut som vi gör hål med, man kör ned det som ett spett ungefär, kniper åt först för att sedan hålla isär skaften och lyfta upp jorden, tills gropen är tillräckligt djup. Men det är ju inte färdigt då, utan då är det dags att klättra upp för den där superbranta backen och hämta plantor, bära ut dem i hålen på väg ned och plantera på väg upp.

Bananstock på väg hem

Nåväl, det var svettigt men tog inte allt för lång tid. När uppdraget var avklarat tog vi en omväg hem, förbi en gammal apelsinodling. Det finns en massa olika slags apelsiner, en del är inte speciellt goda, men Walter vet såklart vilka träd som är bra. Han klättrade upp och kastade ned till oss, vi fångade så gott det gick och åt! Frosseri är väl ingen dödssynd när det gäller apelsiner?!

Passade också på att bära hem en bananstock, så det ska finnas till hands. I Fader vår har vi "vårt dagliga bröd, giv oss idag" men jag är övertygad om att i Ecuador är det "våra dagliga bananer, giv oss idag". Vi får dem färska, kokta, stekta, till frukost, lunch och middag, ibland som efterrätt, ibland till huvudrätten.

En reflektion angående mat: efter de där riktigt hårda arbetspassen funderar jag inte så mycket över vad maten smakar, det gäller bara att äta! Hemma sitter i alla fall jag alltid och funderar över hur gott det är på en skala, och vad jag ska göra till middag osv. Nu blir vi utfodrade och är nöjda. Plus en annan sak: Jag mår riktigt riktigt bra av att få jobba med kroppen - som vi är skapta för att göra.