Bussar

Resan med buss från Otavalo tillbaka till La Hesperia tog 6 timmar, från halv elva till halv fem, inräknat en snabb lunch på terminalen i Quito vid ett bussbyte. Bussresorna här är värda en viss uppmärksamhet, förutom att den normala taxan tycks vara en dollar per timme ungefär. Ganska humant, eller hur?

De går jämt och ständigt, man kollar aldrig någon tidtabell, utan antingen ställer man sig vid vägen och vinkar, eller går till en busstation där man ser lagom förvirrad ut. Då kommer några inkastare och försöker värva en till just deras buss. På väg från Otavalo fortsatte inkastaren sitt arbete längs vägen, när chauffören saktade in öppnade killen dörren, lutade sig ut och ropade:
"Quito, para Quito, Quito!" På ett ställe måste han ha vetat om några som borde åka med, för där stannade vi och grabben sprang över vägen och jagade dit en mamma med fyra små barn plus några andra. När det tog lång tid blev en farbror i Bermudashatt irriterad och bankade i fönstret med näven.
Quito är en väldigt avlång stad, ca 35 km men inte så bred, inklämd som den ligger mellan bergen. Det innebär att det blir mycket transport, ca 1 timme för att ta sig igenom staden, från norra terminalen till södra för vidare transport mot La Hesperia. Den bussen är redan full när vi har åkt en liten bit, men stannar och tar upp en hel hög till. Jag räknar till ungefär 20 pers som står i gången. I en timme.

Jo, sedan är det ju då alla försäljare som hoppar upp på bussen! De har bröd, chips - både potatis och bananchips - glass, som de förvarar i små kylbagar, skulle jag vara väldigt förtjust i glass skulle jag ändå inte våga, frukt, choklad, skivor, USB-minnen med mera. Ibland är de bara på bussen när den står stilla, ibland åker de med en bit och hoppar sedan av för att - förmodligen - gå över och hoppa på en buss som går tillbaka. Väldigt få handlar av dem, man undrar hur de får det att gå runt.

Plus de där som säljer mirakelmedicin mot cancer, men de kan ta lite mer tid på sig. En höll en glödande föreläsning säkert 20 minuter.