lördag 18 december 2010

Vacker morgon på La Hesperia

När det har regnat hela natten och sedan klarnar upp på morgonsidan kan det bli så här tjusigt, dimslöjor som stiger upp från bergen och dansar omkring. Believe me, det är vackrare i verkligheten!

Walter röjer med macheten
Dags för att plantera träd i regnskogen, äntligen! Hittills har det varit mycket ogräsrensning, men vi har också satt frön till blivande träd i barnkammaren. Men nu alltså, 6 personer som gick iväg efter frukost med tre machetes och tre andra redskap. Vi gick ca en halvtimme, uppför, uppför, tror vi steg ca 400-500 höjdmeter, redan svettig och andfådd.

I en rejält brant nedförsbacke gick vi sedan iväg, en före och röjde med macheten, en kom efter med "the magic hole maker" - tror det heter alvarado eller nåt i den stilen. Vårt uppdrag var att plantera totalt 50 träd på förmiddagen, det låter inte mycket... Varm och solig dag, jag jobbade med Walter, han röjde och satte ner en pinne som markerade var jag skulle göra gropen. Svetten rann konstant från nästippen, och jag är inte den som svettas allra lättast. En klar fördel är att det inte finns någon sten alls, bara lite rötter att forcera, annars fylls ju matjorden på hela tiden. Alla nedfallande växtdelar som förmultnar, om och om igen.



Redskap för att fixa gropen till trädet
 Så här ser alltså redskapen ut som vi gör hål med, man kör ned det som ett spett ungefär, kniper åt först för att sedan hålla isär skaften och lyfta upp jorden, tills gropen är tillräckligt djup. Men det är ju inte färdigt då, utan då är det dags att klättra upp för den där superbranta backen och hämta plantor, bära ut dem i hålen på väg ned och plantera på väg upp.

Bananstock på väg hem
Nåväl, det var svettigt men tog inte allt för lång tid. När uppdraget var avklarat tog vi en omväg hem, förbi en gammal apelsinodling. Det finns en massa olika slags apelsiner, en del är inte speciellt goda, men Walter vet såklart vilka träd som är bra. Han klättrade upp och kastade ned till oss, vi fångade så gott det gick och åt! Frosseri är väl ingen dödssynd när det gäller apelsiner?!

Passade också på att bära hem en bananstock, så det ska finnas till hands. I Fader vår har vi "vårt dagliga bröd, giv oss idag" men jag är övertygad om att i Ecuador är det "våra dagliga bananer, giv oss idag". Vi får dem färska, kokta, stekta, till frukost, lunch och middag, ibland som efterrätt, ibland till huvudrätten.

En reflektion angående mat: efter de där riktigt hårda arbetspassen funderar jag inte så mycket över vad maten smakar, det gäller bara att äta! Hemma sitter i alla fall jag alltid och funderar över hur gott det är på en skala, och vad jag ska göra till middag osv. Nu blir vi utfodrade och är nöjda. Plus en annan sak: Jag mår riktigt riktigt bra av att få jobba med kroppen - som vi är skapta för att göra.

4 kommentarer:

  1. Tjenare äventyrsmorsan!

    Det låter spännande och roligt ditt äventyr. Kul att få se bilder och höra att allt verkar OK. Hoppas du får behålla dina ägodelar, typ din fina mp3-spelare:)

    Ha en fin jul! Vi tänker på dig här hemma!

    Kramar

    Tor och Danni

    SvaraRadera
  2. Hello, kul att höra från er!
    Jag försöker hålla hårt i mina saker, ja det är både spännande och roligt, och det finns mycket att lära. Kommer att ha massor mer att berätta när jag kommer hem.
    Många kramar!

    SvaraRadera
  3. Hej fränaste tjejen av mina vänner. Jag har i kväll läst hela din blogg. Jag kan känna doften och synintrycket från dimman som ligger över bergen efter regnet, smaken på Yuccan smaken på bananerna som serveras i alla dess former. Skumpiga jeepar och trassliga elledningar. Jag njuter av varje ord du skrivit och drömmer mig många år bakåt i tiden. Njut av dina intryck och dela dom med oss när du kommer hem.
    Skönt att du tycks klarat dig från magbesvär. Jag dricker glögg för dig och njuter av att du får uppleva allt detta. Kämpa på och plantera träd för oss alla. ser fram emot att fortsätta följa din blogg. Kram från Marianne

    SvaraRadera
  4. Marianne, jag tänker på dig titt som tätt! Jag är borta några veckor, visst var du borta i två år? Det kallar jag tuff äventyrare! I en tid när det inte gick att hålla kontakt så här, tänk när du skrev hem till din mammaa att du hade fått rabies...
    Jo, nog kommer ni att få höra mer när jag kommit hem, du kan vara alldeles lugn.
    Massa kramar från Ann

    SvaraRadera